Insändare av BrittMarie Wirgård

I morse när jag ögnade genom VF läste jag en insändare som tar upp många av de frågor jag själv funderar över.

Snälla kulturmänniskor, reagera

VF den 8 jan 2014

I Brunskog där jag bor anordnas en insamling till Barncancerfonden. Jag skänker en oljemålning som man vill ge direkt till canceravdelningen på Karlstad sjukhus.

Min dotter som har Down Syndrom vårdades för cancer på den avdelningen för fyra år sedan; själv är jag opererad för bröstcancer för tre år sedan.

Det sitter en person på Karlstad sjukhus som vägrar att ta emot den målning jag skänkt på grund av att den inte är av till räckligt ”god kvalitet”, men kanske viktigare att det ska gå genom henne om någon konst ska upp på väggarna där!

Hon påstår att jag inte är etablerad. Jag har levt som konstnär sedan jag var 20 år – haft många utställningar, en del jurybedömda. Hon påstår att hon inte sett en enda utställning av mig – och det kan ju inte jag hjälpa.

Jag är kvinna, har fem barn varav ett utvecklingsstört och har arbetat och kämpat för min konst hela mitt liv. Och detta är alltså innehållet i vår svenska kultur! Jag ringde upp människan och hon upplyste mig om att det är likadant överallt i svenska län.

Jag har bott i Värmland i 25 år och har ingen som helst kontakt med kultureliten. Jag har nämligen inte tid att jobba gratis i Ideella Rackstadföreningen – jag måste försörja mig. Och är inte all konstnärlig verksamhet ideell tills man når ut till människor som vill ta emot det man skapat?

Vad är det för skitsnack att påstå att det bygger på ideal när det i själva verket är ärvda konstnärers arbete man lever på och gör sig stöddig över dessutom. Jag är så förbannad och trött på detta hyckleri att jag kommer att göra vad som helst för att få veta; Hur många i vårt avlånga land finner sig i detta – dag efter dag efter dag?

Jag finner mig inte längre. I dag skulle jag måla efter att jag i går läste i Zenit = Kulturtidningen i väst , om Bengt Johansson – och blev inspirerad av hans fina måleri. Det behövs nämligen inspiration någonstans ifrån trots den vackra Värmlandsnaturen. Jag har undrat vad det är för människor som bor här – många är mycket varma och trevliga och har blivit ägare av min konst utan landstingets inblandning.

Och jag kommer att måla i dag ändå, trots denna kalldusch. Det är inte första gången jag råkar ut för en motgång. Men snälla rara svenska kulturmänniskor – säg att ni inte finner er i detta utan att reagera!

BrittMarie Wirgård,
konstnär