En mild form av föreställning.

Vårterminen 2012 hade vi på Falkenbergs Konstskola en gästlärare vid namn Sara Lundén och hon lärde ut en mycket svår och samtidigt intressant konstart som går under namnet Performance.

Jag har alltid varit intresserad av berättandet. 

Vare sig det är i litteratur, musik eller konst.

En bra bok tycker jag ska berättas och inte bara författas, det handlar nog om känslan som jag får.

För man in detta i performance är den muntliga berättarformen bland det bästa jag vet.

När hon hörde min röst skrev hon "Jaha nu förstår jag, du är värmlänning". 

Den kommentaren kom sig av att jag haft några diskussioner med henne om mitt engagemang och om jag verkligen tog det "seriöst". Hon hade rätt,  jag tog det antagligen inte på ett allt för stort allvar. 

Nu efteråt är jag glad över att fått ta del av hennes konstverk och att jag givits en chans att prova på konstformen fastän i en mild form.

Tänk er ett trist (oftast är de tråkiga) 70års kalas (ska försöka hålla mitt eget 70års kalas någotsånär trevligt, om man når den åldern). 

Du kommer dit och får reda på att tex Knut i kurva är bjuden och han kan berätta anekdoter så du vrider dig av skratt och är rädd för att du druckit för mycket saft. 

Det är alltid lett att pinka på sig. 

Någonstans i sitt huvud har han lagrat skröna efter skröna och han kan konsten att plocka fram dem när de behövs.

Du ser honom sittandes och bara vänta på att någon tar upp ett ämne eller något elakt skvaller som han vill kväsa i sin linda och plötsligt hugger han. 

Det glimtar till i ögonen och hela kroppsspråket ändras på gubben. 

Sen släpper det loss och han börjar prata. 

Visst ibland blir någon förolämpad (med all rätt) men oftast är det bara underhållande och roligt.

Det ser jag som en autodidak storyteller som utför en form av performance.

Jag har använt mig av den iden och läst in en sak som hände förra sommaren.

Detta var mitt andra försök till någon form av performance och som sagt var, jag är värmlänning och det förklarar saken.