Plötsligt kom dagen när jag skulle
vara värd för utställningen, solen sken och ett femtiotal besökare
hittade dit.
Tack å lov ville Helena med till
Blå Lagårn för att hjälpa till.
Där står hon ju.
Och här sitter jag.
Nej, vi försöker inte ignorera något
eller någon.
Intressant det där med vad människor
fastnar för.
Någon stannade till framför en bild
medan en annan skyndade förbi och blev stående vid en lerfigur.
Ett
äldre par talade om hur de ”greps” av en målning på andra
våningen (tyvärr redan såld) så jag tipsade dem om vilken dag
konstnärinnan skulle vara på plats.
Det sitter verkligen i betraktarens öga
och åter en gång blev jag varse om den subjektiva dragningskraft
som ett verk kan ha och det med all rätt.
Någon träfigur som jag ställde ut
blev såld, fast just den här dagen var det ingen som bytte hem.
Däremot blev jag glatt överraskad av hur många som stannade till
för att ta sig en titt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar