Livets nödvändigheter.

Den första bild som kom till "allmänhetens kännedom".

Nödvändigheter - JK

Jag hade kommit in på Falkenbergs Konstskola och den första bild som blev veckans målning/teckning i KPN1 var gjord av mig!
Med ett jaaa och en knuten näve i luften, likt en 100meters löpare som exploderar vid målgång skakade jag näven och klämde fram ett ja till.
Till skillnad från mina klasskamrater hade jag ingen "konstnärlig utbildning", inga utställningar och tyckte mig ha kanat in på ett bananskal innanför skolans ateljéväggar.


Efter någon vecka kom jag på att bilden måste ju finnas på Google och jag sökte och fann...............

  

........att mellan en verkstad och en räv låg den. Talande bild tyckte jag, ett konstverk i sig själv..

Bloröe

Bloröe - JK

"Ring så spelar vi".

Lördag morgon och jag har just lyssnat på ”Ring så spelar vi”.

Plötsligt får jag känslan av att vara 10, sittandes inträngd i en varm bil på väg till Årjäng för att flytta får eller fiska eller stängsla in ett nytt hjale eller min favorit att försöka starta en gammal moped för att kunna köra några minuter innan den stannar igen.

Oftast med ett värre fel än när man startade startförsöken.

Nu för tiden är det Lisa Syrén som strömmar ut genom högtalaren istället för Hasse Tellemar, båda har/hade förmågan att lyssna med ena örat, kallprata och verka något så när intresserade när den sjunde människan i rad talar om hur fantastiskt det är denna morgon.

Sen ges den ena ledtråden efter den andra under tiden som den tävlande googlar frågan eller svarar i mobilen.

Vilka enastående människor/programledare dessa två är och varit. 

Hasse är väl avliden, men Lisa.....Helt fantastisk!

Själv avskyr jag ”Ring så spelar vi”.

Min ”avsky” beror kanske på att jag är helt oduglig som ”kallpratare” och vill inte ge mig in i såna samtal. 

Däremot kan jag beundra människor som behärskar konsten.

Vad denna talang måste underlätta saker och ting i livet, jag drabbas dessvärre av rysningar och lust att springa innan platityderna knäcker mig helt o hållet eller än värre, får mig att säga något.

Samtidigt finns en tanke, inte mer än en ide´ som jag lovat Helena att aldrig sätta i verket 
(fast nog tycker hon det skulle vara roligt).

Om de sista siffrorna i mitt tele-nr slumpas fram och om det är sent i programmet, bland de sista samtalen, att då ringa in och om man skulle komma fram så....... 

Ja då jäklar skulle jag bara välja fråge-nr som gått.

Kan riktigt höra hur folk runt sina frukostbord stör sig och vem vet kanske det till och med kastas det något löskokt ägg på radion.

Det givna samtalsämnet bland lyssnarna denna lördag har blivit till.

Äntligen ett meningsfullt samtalsämne, eller?

Klipp!

Sitter och funderar över gräsmattan.

Den är hög, alldeles för hög och stor, alldeles för stor, så jag sitter här och funderar för mig själv om inte det är dags att starta klipparen, stoppa i pluggarna i öronen för att ta mig en promenad fram å tillbaks över den gröna ytan som är alldeles för stor (jag kanske nämnde det förut).

Förra sommaren blev det en tuschteckning av mig gående med klippon.

Klippet - JK

.

Svart och vitt, inte så jäkla grönt som det egentligen borde vara i en sommarbild.

Det svarta som infinner sig innan snöret har blivit draget och det vita...tja, det för nog stå för lättnaden över att det är klart, förnöjsamheten när man ser och känner lukten av resultatet eller kan det vara det dimmiga tillstånd som följer med tack vare min kondition?

Nu sitter jag här och funderar, kaffet smakar bra och snusen under läppen sitter som den ska.

På tal om earplugs och snus, så beslöt sig en kompis för att nu skulle han sluta snusa.

Sagt å gjort han slutade.

En dag, två dag och strax innan den tredje exploderade han i abstinens och surhet.

Det blev en resa till bensinmacken och en dosa rikare gick han ut med hela truten full av snus.

Fasiken.....hade han verkligen inte starkare karaktär, frågan snurrar runt i skallen tillsammans med tobaksruset.

Dagen efter bestämmer han sig att nu fick det vara nog. Karaktären skulle nu plockas fram för att skuffa undan beroendet!

Det är nu det börjar bli underligt.

En dag, två dag, surheten är på plats tillsammans med ömkan över sig själv och abstinensen lurar runt hörnet men han släpper likt Sven Dufva inte en jävel över bron, i hans fall inget snus över läppen.

Han tar istället en earplug och lägger den på plats där prillan brukar vara, bara känslan av att få lägga något i gropen under näsan är lugnande och han är fast.

Ett nytt beroende är skapat, gula små skumbitar under läppen.

Vet inte hur många gånger jag hört honom väsa att det är nyttigare än den äckliga sörjan jag förpestar mig själv och omvärlden med.

I mina öron låter detta lika underligt som om Dufva skulle stoppa ryssen men släpper över Hawaiianerna med ett välkomnande leende.

Under tiden jag skrivit har gräset fortsatt spira och min egen beslutsamhet grupperat sig, ska bara ta en kaffe till men sen så jäklar.......