Bondens val.

 

Det har varit en del diskussioner om EU, öppna landskap, mejerier och bönder.

Inte bara i media utan även bland kamrater och släkt, som har varit eller är småjordbrukare.

Mejerier läggs ned eller köps upp av något aktiebolag, utbudet svämmar över av utländska produkter till billiga priser och avräkningspriset minskas för vart år som går.

EU pekar ut vägen i marknadsanpassningens tidsålder.

2002 skrev jag en artikel om bondens val & framtid, tyvärr har de som reportaget handlade om avvecklat mjölkproduktionen och gått över enbart till köttdjur och spannmål.

Kosaken - JK

Stordrift, Bondens Framtid?

Dörren öppnas till stallet där 48 mjölkkor står uppställda i sina bås, lukten av komockor blandas med ett öronbedövande råmande. Klockan är strax efter fem på eftermiddagen och kvällsmjölkningen står på schemat, därav det välkomnande oväsendet.
Vi stänger lagårdsdörren efter oss, inte för att stänga ute vinterkylan, utan det är först och främst för att inte släppa ut lagårdstomten förklarar Anders Hedin, 31 år och lantbrukare på denna medelstora gård i västra Värmland.
Med texten "Mjölk Är Livet - Lev Länge" på overallsryggen kliver han in i fodergången samtidigt som han berättar om gammelfar som tydligen har funnits här åtminstone i två mannaminnen, själv har han inte sett till honom, än. Kanske, fast bara kanske hinner han träffa honom innan den nya tiden är kommen till gården.

Vakuumpumpen väser och jag kan se hur mjölken transporteras i rörledningen ut till tanken i mottagningsrummet, där drycken kyls ned i väntan på tankbilen från mejeriet.
Mjölkmaskinen kopplas från och ansluts till nästa ko i ett rasande tempo, alltmedan Anders berättar om livet på gården.
Han är den tredje generationens bonde på stället eller "bonnjävel" som han säger med ett ironiskt flin. Denne "bonnjävel" kan inte tänka sig att arbeta med något annat, han är en av de unga personer, som valt lantbruket som sysselsättning.
När jag frågar om det inte är lantbruket som valt honom, rycker han på axlarna.
-Alla kan inte bli finansmän eller IT-miljonärer, säger han. Jag trivs med mitt yrkesval, jag förvaltar något som jag är intresserad av och det ger mig mycket tillbaka. Det är inte bara slit och släp utan även en stor frihet och i slutänden ger det också lön för mödan, det är tillfredsställande.

Nu stundar nya tider och inom en snar framtid är det dags att besluta om gården ska fortsätta med mjölkproduktionen eller gå över helt och hållet till köttdjur eller satsa på spannmål, som så många andra lantbrukare inom närområdet gjort.
Hur det än blir vill han inte gärna göra sig av med djuren, han har vuxit upp med dem och djurhållningen har alltid varit självklart.
-Utan korna skulle jag heller lägga ned jordbruket. Korna håller det hela vid liv, de är själen i vår gård.

I dagens snabba och produktivkrävande samhälle har det visat sig inte vara nog lönsamt med en medelstor besättning mjölkkor.
Anders och hans fru Ingrid har långt framskridna planer på att utöka, först och främst besättningen med ett 50-tal djur.
Det är med stolthet i rösten han berättar om hur de själva har avlat fram en stark och mjölkproduktiv kreatursuppsättning, som han i så fall blir tvungen att bygga vidare på.
Det kommer att krävas stora ombyggnationer av ladugården eftersom det ska införas så kallad lösdrift.
Båsen försvinner och antagligen tomten också, men det underlättar både för djur och människor genom att det införs en ny sorts teknik. Den är datastyrd och tillåter korna själva bestämma när de skall mjölkas. En så kallad "mjölkningsrobot" placeras i kostallet och när kon känner att det är dags beger hon sig till mjölkningsfållan.
Med hjälp av ett halsband med inbyggd sändare skickas djurets uppgifter till en datacentral på kontoret och där bestäms det hur mycket som skall ges i foder, hur ofta kon ska mjölkas och även vilken mängd mjölk hon ska ge, helt automatiskt.
Det innebär mer pappersarbete och övervakning, däremot spar det naturligtvis ryggar och knän vid mjölkningen.
Visserligen har han sin far och mor kvar på gården till hjälp och under sommarhalvåret när den verkligt hektiska perioden är hjälper hans bröder till med skörden.
Men med det nya systemet kan arbetsbördan minskas rejält.
Jag ställer frågan om han inte är rädd för att tappa direktkontakten med djuren.
-Nej, det monotona och det tunga arbetet i ladugården slipper jag och i stället kan jag ägna mig åt avelssysslan.
Den nya tekniken underlättar således för gårdsfolket och den välkomnas.

När vi lämnar lagårn utan att ha sett till den mer eller mindre osynliga hjälpredan, så undrar jag om inte "tomtevettingen" har fått nys om framtiden och pensionerat sig.




.