En bra vecka.

Margot Wallström kritiserar Saudiarabien och vapenleveranser till samma land stoppas.

Ebba Busch Thor som ny partiledare för KD och äntligen åker de ut ur riksdagen i nästa val.

Andres Serrano ställer ut på Fotografiska.

Och en så kallad svartmålande bild av Grums i Uppdrag Granskning som är närmare en delsanning av ”landsbygden” än någon vill ta ansvar för.

Det är en direkt följd av Socialdemokraternas slagord ”Hela Sverige ska leva” men än mer av Borgerlighetens mantra ”Hela Sverige ska leva” de senaste åttaåren.

Själva organisationen Hela Sverige Ska Leva och politiker (Grums) slår ifrån sig allt som ett dåligt gjort reportage i diverse insändare, hemsidor och tv/radio.

Jag delar med mig ett inlägg som Jennipher Hamnén Rosén skrivit, det viktigaste inlägget i mina ögon.

"Igår (onsdag) medverkade jag i ett inslag om Grums i Uppdrag Granskning.

Min medverkan i programmet baserades på MINA erfarenheter och upplevelser av hur ungdomarna i Grums egentligen mår. Hur det egentligen ser ut för de som sällan syns ute.

Jag blev inte tillfrågad om att medverka i programmet i syfte att representera våra duktiga företagare (främst de som tillkommit de senaste 5 åren), inte för att visa upp våra vackra motionsspår och sportanläggningar, inte för att berätta om alla natursköna badplatser, caféer, lekplatser och inte heller för att presentera alla välmående lyckliga barnfamiljer, pensionärer och övriga som trivs utmärkt här i Grums.

Jag ställde upp för att jag anser att vi gör för lite, om ens något alls, för de ungdomar som har hamnat snett och inte själva kan komma på rätt väg igen. VI, samhället. VI, hela Grums befolkning som hellre blundar än att våga se till problemen som finns här innan det är försent. Man förstår inte hur illa samhället behandlar de här människorna förrän någon i ens närhet hamnar där.

Leif Haraldsson refererade till mitt blogginlägg i sin artikel i tidningen Aftonbladet idag.

Och när någon påstår sig veta att personer i yngre tonåren fått sin första spruta hoppas vi att den vänder sig till socialtjänsten med en orosanmälan.

Jag vet faktiskt inte hur många orosanmälningar jag eller personerna runt mig har lämnat in i syfte att uppmärksamma och försöka hjälpa personer som är på gränsen till att försvinna in i missbruket helt.

Senast i höstas lämnade några killar jag känner in en orosanmälan på en kompis, och nu finns inte den där kompisen kvar längre. Inte en enda av orosanmälningarna jag gjort eller följt har lett till någon slags handling. INTE EN ENDA. Jag vet att du Leif Haraldsson inte kan hållas ansvarig för detta då du nyss fått din post. Men någon kan det, och dessa vet själva vilka de är utan att jag ska behöva hänga ut någon eller några.

Min medverkan handlar inte om att jag skuldbelägger Grums kommun. Inte heller handlar det om att jag hatar Grums. Jag har också flyttat härifrån och jobbat och bott på andra delar i Sverige. Jag har flyttat ifrån Grums i syfte om att aldrig komma tillbaka igen, men nu sitter jag här. I mitt älskade Grums, min trygghet och mitt hem.. Jag hade en fantastisk uppväxt i en genuin villaidyll utan vetskap om förekomsten av varesig droger eller alkohol förrän jag blev tonåring och gav mig ut på byn.

Sen dess har ca 15 personer som jag kände eller kände till dött pga. narkotikapåverkan eller självmord. Sen är det flera utöver min kännedom givetvis.

Jag förstod att programmet skulle få kritik. Jag förstod även att många skulle bli arga över hur Grums svartmålas och hur dåligt det är för turistnäringen och företagarna. Men vet ni vad JAG blir arg över? Att våra ungdomar dör som flugor utan att någon lyfter på ögonbrynen eller försöker ta reda på vad de behöver. Att ni, som ni skriver, knyter nävarna i byxfickorna när ni ser mig eller programmet gör ingen skillnad heller.

Vi måste våga se problemen istället för att gömma undan det fula och försöka kompensera upp det i media med vår vackra natur och närheten till Karlstad. Vad är det för jävla argument egentligen?

Det är inte Grums kommunstyrelse eller Grums kommuns ansvar. Det är vårt, Grums invånares ansvar att ta hand om varandra och inte gå över gatan när vi träffar en gammal bekant som har hamnat snett. INGEN ska behöva känna sig utanför och vi borde ha resurser nog för att fixa fram sysselsättning eller kanske kan företagen erbjuda praktikplatser? Man får vara kreativ och jag har redan sett flera lysande exempel på detta av Grums invånare och företag idag! Jag tror i allra högsta grad att sysselsättning och gemenskap är svaret. Ingen drömmer om att bli narkoman eller deprimerad. Så det här man väljer själv vad man vill göra-snacket kommer inte hjälpa Grums framåt."

 

Jennipher Hamnén Rosén