Svarta Hunden.

Det var på 1920-talet, snart ett sekel sen det hela utspelade sig.

Den Svarta Hunden - JK

Själv hörde jag historien när jag var liten av en av dem som var på plats i finnskogen och allt

sedan dess har skrönan? skrämt mig såpass att jag kan komma på mig själv kika efter svarta skuggor då jag tar en tur i skog å mark, speciellt när det skymmer på.

Då på tjugotalet var skogen befolkad och många av Finn-Värmlänningarna levde av den samma.

Jakt, fiske, små åkerlappar och något hantverk som gick att sälja för att dra in reda penningar var fortfarande vanligt för att klara vardagen.

På vinterhalvåret gav sig ofta männen sig iväg på avverkning, ibland många mil från sin täppa in i Norge, Dalarna, ibland även såpass långt som till Hälsingland, övervintrade i någon timmerkoja på plats med sitt huggarlag.

Nu slumpade det sig så att ett av lagen högg i närheten av vart de kom ifrån och kunde gå hem till familjen på lördagsaftonen med en slant på fickan.

De yngre brukade dröja sig kvar för att smaka starkt medans fiol eller dragspel kom fram.

Snart blev det kortspel om de hårt förvärvade slantarna och den här lördagskvällen var inget undantag, förutom att de blev sittandes ända fram till småtimmarna på söndagsmorgonen.

En av dem förlorade veckolönen och mer därtill.

Moloken och fylld av ilska började han på att ge av hem till mor och far när skammen över vad han gjort började smyga sig på.

Snubblande fram på välkända stigar närmade han sig hemmet när något knakade i skogen och i månljuset kunde han se en skuggestalt svepa förbi längre fram.

Det underliga var att när han kom till platsen fanns inga spår i snön efter något djur, bara de stöveltramp längs stigen av de som hade haft vett att ge sig av med pengar på fickan.

Väl framme vid den sista etappen och äntligen hade han tagit sig upp på grusvägen saktade han ned på stegen och pulsen dämpades.

Plötsligt såg han i ögonvrån skuggestalten , fast denna gång gick den mellan trädstammarna i samma takt som honom själv.

Stegen ökades igen och nu började han bli riktigt skrämd.

En skugga i mörka skogen slog alltså följe och så fort han sneglade ditåt försvann djuret, för visst måste det vara något djur försökte han intala sig själv.

Snart skulle han vara hemma i värmen och dessa fantasier skulle te sig dumma.

Då hördes ett skrapande, knarrande ljud av något som följde efter honom på vägen.

Han vände sig om och såg en hund ståendes ett tiotals meter bort.

En stor svart best med lysande ögon och dreglet hängandes i giporna.

Sakta började han backa innan han svänger runt igen och skulle till att springa, för en sån hund har han aldrig sett förut, när två tassar stora som björnramar pressade ned honom på vägen, liggandes på skaren kunde han känna dess andedräkt och den brände likt eld försäkrade han dem som fick ta del av historien.

Hur länge han låg så på mage med besten över sig visste han inte men till slut repade han mod, vred på huvudet och såg in i ögonen på odjuret.

Enligt de som berättade historien för mig var det helvetet som avbildade sig i bestens ögon, mannen såg sin egna framtid.

Plötsligt lika snabbt som skuggan dykt upp var besten borta, kvar låg han ett tag innan han staplade hem den sista km och för att berätta vad som hänt.

Den Onde, sa hans mor och det togs aldrig upp igen i hemmet inte heller att hans veckolön var förlorad på poker och brännvin.

Istället månade hon om pojken och han svor på att aldrig spela igen.

Ungefär så har jag hört historien berättas, ibland med de mest fantastiska utläggningar och uppmålade fantasirika bilder av händelsen så att nackhåren reste sig på mig.

Och...hrrrrm....de reser sig allt än ibland när tankarna ägnas åt den svarte hunden.

Drog han en vals för far&mor för att lättare bli förlåten? eller var det verkligen den svarte som lärde honom en läxa.

Det har jag funderat mycket på och kommit fram till att besten är lika verklig som en snödroppe i mars solen.

För att mota hunden i porten och kanske avmystifiera, återkommer Den Svarta Hunden i mina bilder.

Här är en av versionerna i trä: