Det var på 1920-talet, snart ett sekel
sen det hela utspelade sig.
 |
| Den Svarta Hunden - JK |
Själv hörde jag historien när jag
var liten av en av dem som var på plats i finnskogen och allt
sedan dess
har skrönan? skrämt mig såpass att jag kan komma på mig
själv kika efter svarta skuggor då jag tar en tur i skog å mark,
speciellt när det skymmer på.
Då på tjugotalet var skogen befolkad
och många av Finn-Värmlänningarna levde av den samma.
Jakt, fiske, små åkerlappar och något
hantverk som gick att sälja för att dra in reda penningar var
fortfarande vanligt för att klara vardagen.
På vinterhalvåret gav sig ofta männen
sig iväg på avverkning, ibland många mil från sin täppa in i
Norge, Dalarna, ibland även såpass långt som till Hälsingland,
övervintrade i någon timmerkoja på plats med sitt huggarlag.
Nu slumpade det sig så att ett av lagen högg i närheten av vart de kom ifrån och kunde gå hem till familjen på lördagsaftonen med en slant på fickan.
De yngre brukade dröja sig kvar för
att smaka starkt medans fiol eller dragspel kom fram.
Snart blev det kortspel om de hårt
förvärvade slantarna och den här lördagskvällen var inget
undantag, förutom att de blev sittandes ända fram till småtimmarna
på söndagsmorgonen.
En av dem förlorade veckolönen och
mer därtill.
Moloken och fylld av ilska började han
på att ge av hem till mor och far när skammen över
vad han gjort började smyga sig på.
Snubblande fram på välkända stigar
närmade han sig hemmet när något knakade i skogen och i månljuset
kunde han se en skuggestalt svepa förbi längre fram.
Det underliga var att när han kom till
platsen fanns inga spår i snön efter något djur, bara de
stöveltramp längs stigen av de som hade haft vett att ge sig av med
pengar på fickan.
Väl framme vid den sista etappen och
äntligen hade han tagit sig upp på grusvägen saktade han ned på
stegen och pulsen dämpades.
Plötsligt såg han i ögonvrån skuggestalten , fast denna gång gick den mellan trädstammarna i samma takt
som honom själv.
Stegen ökades igen och nu började han
bli riktigt skrämd.
En skugga i mörka skogen slog alltså följe och så fort han sneglade ditåt försvann djuret, för visst måste
det vara något djur försökte han intala sig själv.
Snart skulle han vara hemma i värmen
och dessa fantasier skulle te sig dumma.
Då hördes ett skrapande, knarrande
ljud av något som följde efter honom på vägen.
Han vände sig om och såg en hund
ståendes ett tiotals meter bort.
En stor svart best med lysande ögon
och dreglet hängandes i giporna.
Sakta började han backa innan han
svänger runt igen och skulle till att springa, för en sån hund har
han aldrig sett förut, när två tassar stora som björnramar
pressade ned honom på vägen, liggandes på skaren kunde han känna
dess andedräkt och den brände likt eld försäkrade han dem som
fick ta del av historien.
Hur länge han låg så på mage med
besten över sig visste han inte men till slut repade han mod, vred
på huvudet och såg in i ögonen på odjuret.
Enligt de som berättade historien för
mig var det helvetet som avbildade sig i bestens ögon, mannen såg
sin egna framtid.
Plötsligt lika snabbt som skuggan dykt
upp var besten borta, kvar låg han ett tag innan han staplade hem den sista km och för att berätta
vad som hänt.
Den Onde, sa hans mor och det togs
aldrig upp igen i hemmet inte heller att hans veckolön var förlorad
på poker och brännvin.
Istället månade hon om pojken och han
svor på att aldrig spela igen.
Ungefär så har jag hört historien
berättas, ibland med de mest fantastiska utläggningar och uppmålade
fantasirika bilder av händelsen så att nackhåren reste sig på
mig.
Och...hrrrrm....de reser sig allt än
ibland när tankarna ägnas åt den svarte hunden.
Drog han en vals för far&mor för
att lättare bli förlåten? eller var det verkligen den svarte som
lärde honom en läxa.
Det har jag funderat mycket på och
kommit fram till att besten är lika verklig som en snödroppe i mars
solen.
För att mota hunden i porten och
kanske avmystifiera, återkommer Den Svarta Hunden i mina bilder.
Här är en av versionerna i trä:
