Skägget.

Sommaren är färdig, den packade ihop och drog.

Hej då!

I våras skaffade jag skägg och jag lät det växa vilt till förgrymmelse för en del människor i min närhet.

Var länge sen jag haft såpass roligt så jag rekommendera alla som läser att skaffa ett.

(Dålig skäggväxt kanske en del säger? men ta det lugnt det finns lösskägg på Buttrix att köpa.)

”Roligheterna” (okej, just det här kanske inte var roligt, men pratet om vi å dom avbröts) började med ett kalas där någon påpekade ”men du har skägg.” Vart då? sa jag samtidigt som jag kände på armbågen.

Vid middagen frågade jag den som bjöd om jag inte kunde få låna mattan i rummet eftersom det började bli dax.

”Bli dax?” svarade hon frågande och alla vid bordet slutade med vad än de hade för sig.

Jag har konverterat, sa jag med hög röst.

Jag är nu muslim och klockan närmar sig......det är därför jag skaffat skägg.

Det blev knäpptyst men lite längre ned vid bordsänden hörde jag en djup suck och sedan hur den suckande sa ”tron inte, han är ateist.”

Jag erkände att jag inte har någon tro, vare sig Allah, Jehova eller någon annan Gudom, så tro inte på mig.

Efter några konstiga blickar och spridda skratt försvann samtalet in i hur illa det är om inte kyrkoskatten betalas och om alla skulle bli ateister och jag kände mig nöjd.

Andra saker kan vara att stoppa in mat i skägget och fortsätta prata som vanligt eller smeka det och säga ”skägger du dä” så ofta som möjligt eller låtsas fastna med fingrarna i det eller tugga på det frenetiskt under ett samtal eller gömma sig bakom eller... vänt nu....

Gömma sig bakom, där har vi det!

Det var så allt började.

I vintras blev jag tillfrågad om jag inte kunde hänga med ut för att spela tolvtakter som ibland blir till tretakts Blues, det hela skulle ske under sommaren.

Är väl en sisådär femton år sedan sist jag spelade för folk men de få låtar jag kan sitter halvdant än och gitarren är stämd, munspelet snusfritt och mandolinen har alla strängar kvar.

Jag bad dem att lära sig ”Jerry´s Beaver Hat” bara för att jag ville spela lite irländskt och få en chans att bruka mandolinen.

Sen är det ju så att en stor skäggig man med en liten mandolin hängande på magen kan se riktigt hemsk ut, kanske rent av folkilsken eller enbart löjlig, vilket som kändes ok.

Skägget ingick alltså i utstyrseln men samtidigt fungerade det som ett gömställe/skydd eftersom det kan vara förbaskat nervöst/irriterande att spela inför folk som för det mesta inte känner igen låtarna och som skriker ”spela Creedence”.

Sommaren kom och jag blev sjuk.

Ingen underhållning, hann inte med vad som skulle göras runt stugan, målandet har varit på sparlåga och det oansade skägget försvann när jag skulle gå på en konfirmation, eftersom flickan som skulle bekräfta Gud antagligen skämdes över hur jag såg ut.

Det slutade med att inte ens denna bevittning av den kristna ritualen kunde besökas.

Istället gjorde sig ett envist magsår åter en gång sig påmind och jag kom att tänka på Beppe (som folk envisats att kalla mig) hur han med sitt skägg dog i samma sjukdom.

September är här och luften är klar och frisk, jag är skägglös och magen har börjat rätta till sig men gissa om jag skulle vilja ha tillbaka de tre sommarmånaderna för att få underhålla överförfriskade människor, huset och målandet samtidigt som jag fått en chans att se konfirmanden ta nattvarden. 

 Naturligtvis hade jag någon gång i framtiden predikat naturvetenskapens lov för henne.

Sommaren tog semester.

Hej då!